|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Senaste nytt Socialismens natur Socialismen i tiden Socialismen i geografin Anarkismen Fascismen Federalismen Feminismen Kommunismen Leninismen Maoismen Marxismen Nationalsocialismen Socialdemokratin Stalinismen Syndikalismen Trotskismen Flera ideologiska begrepp 
Bakunin Bernstein Engels Feuerbach Hegel Kant Lenin Mao Marx Nietzsche Platon Che, Dahl, Hitler och andra Kritik av det rena förnuftet Andens fenomenologi Tyska ideologin Kommunistiska Manifestet Kapitalet Pariskommunen Staten och revolutionen Mein Kampf General Theory Citat av ordförande Mao Andra skrifter och verk Kulakutrotningen Ukrainasvälten Förintelsen Stora språnget Kulturrevolutionen Dödens Fält Flera illdåd och massmord Förintelseförnekare Bra litteratur |
Fascismen Fascismen är en klockren variant av den totalitära funktionssocialismen. Dess kärnpunkt är idén att den bärande ekonomiska enheten skall vara korporationen med arbetarstyrning. Denna &ideacute; har sitt ursprung hos utopiska 1800-talssocialister som ansåg att socialismen skulle byggas upp och utifrån produktionsenheternas struktur. I Sverige har en variant av bolagsövertagande fascism testats med löntagarfondsmodellen. Inom SSU finns det fortfarande ett visst stöd för denna fascistiska modell än idag. Den italienske marxisten Mussolini var en förskolelärare som blev journalist. Han grundade tidningen L (Klasskampen). Benito Mussolini kom från en enkel familj från byn Predappio i norra Italien. Hans mor var lärarinna, hans far var smed. Själv hade han gått i moderns fotspår och en tid arbetat som skollärare. Liksom sin far var han en övertygad socialist och dessutom en begåvad talare och skribent, och han steg snabbt i graderna inom Partito Socialista Italiano, där han representerade vänsterflygeln. År 1912 blev han, 29 år gammal, chefredaktör för partiorganet Avanti!, den främsta socialistiska tidningen i landet. När första världskriget bröt ut 1914 argumenterade Mussolini ivrigt emot ett italienskt deltagande. Han och de flesta andra i hans parti ansåg att man borde förhålla sig neutrala. ”Proletariatet ska inte ställa upp på ett angrepps- och erövringskrig, för efteråt kommer de bara att vara lika fattiga och utnyttjade som förut”, skrev han i augusti 1914. Några månader senare hade han gjort en kovändning. I oktober 1914 frågade han retoriskt i Avanti!: ”Vi har privilegiet att leva i världshistoriens mest tragiska tid. Vill vi – som människor och socialister – bli passiva åskådare till detta stora drama? Eller vill vi bli ledande aktörer?” Mussolini gav själv svaret: Italien skulle gå med i kriget mot kejsardömena Tyskland och Österrike-Ungern för att sätta fart på världsrevolutionen. Nu fanns det ingen återvändo för Mussolini. Han hade trotsat socialistpartiets neutralitetspolitik och tvingades därför lämna platsen som chefredaktör. En månad senare blev han dessutom utkastad ur partiet. I maj 1915 gick Italien in i kriget och Mussolini anmälde sig till aktiv tjänst vid fronten. I februari 1917 fick han lättare skador efter att metallsplitter från en exploderande granat borrat sig in i kroppen på honom. Efter den händelsen berättade han vitt och brett om hur han hade lidit för sitt land – till ingen nytta alls. Efter kriget gick Italien miste om segerns sötma och fick aldrig de territorier man hade räknat med i Sydtyrolen och Mindre Asien. I den politiska oro som följde efter kriget var Mussolini inte sen att lägga skulden för fiaskot på regeringen – och i den tidning som han själv grundat före kriget, Il Popolo d’Italia, hade han obegränsat med spaltutrymme för att vädra sin ilska mot det etablerade systemet och kräva en stark man vid rodret. ”Italien behöver en ledare. En man som – när det behövs – har konstnärens känsliga sinne och krigarens starka hand. En man som känner och älskar sitt folk och som kan styra och kuva det med våld om så krävs”, deklarerade han. Men han nämnde aldrig någon tänkbar kandidat. Runt om i Italien hade det efter kriget vuxit fram en rad intressegrupper för krigsveteraner som återvänt hem till arbetslöshet och bistra tider. En av dessa grupper var anhängare till Mussolini och hemmahörande i Milano. I mars 1919 kallade Mussolini till ett möte där man skulle etablera ”ett anti-parti som ska bilda front mot två faror: högerflygelns bakåtsträvanden och vänsterflygelns destruktivitet”. En brokig skara på cirka 300 personer kom till mötet som avslutades med att man grundade fasciströrelsen. Ordet fascist syftade på den antika romerska maktsymbolen fasces – en yxa monterad på ett knippe sammanbundna käppar. Fasces symboliserade styrka genom gemenskap. Det var svårt att genomskåda exakt vad den nya ideologin gick ut på. Vid middagsbordet försökte Mussolinis äldsta dotter, den nioåriga Edda, fråga ut sin far. ”Vad är fascism?” undrade hon. ”Håll tyst och ät”, blev svaret. I början var det lättare att se vad Mussolini var emot än vad han var för. Fienden var alla de som, enligt Mussolini, hade svikit Italien – och det var många: samhällseliten, storfinansen, kyrkan, regeringen och i princip alla utlänningar – och de gamla socialisterna. Vid parlamentsvalet i november 1919 ställde Mussolini upp i Milano men blev inte vald. Betydligt bättre gick det två år senare då han med sitt Partito Nazionale Fascista fick 35 platser i det italienska parlamentet. Mussolini var nu en politisk aktör att räkna med men det plötsliga genombrottet hade inte vunnits med enbart röstsedlar. Från 1920 använde sig fascisterna systematiskt av våld mot, och mord på, politiska motståndare. Klädda i svarta skjortor och beväpnade med påkar och dolkar slogs fascistiska ligor nästan dagligen mot socialisterna på Italiens gator. Mussolini deltog inte aktivt i striderna men höll i trådarna bakom kulisserna. ”Vad beträffar de politiska maktmedlen har vi inga betänkligheter. Vi accepterar dem som är nödvändiga, både de lagliga och de så kallat olagliga”, konstaterade han. Och terrorkampanjen gav utdelning. Under våren och sommaren 1922 lyckades fascisterna ta makten i flera städer, en manöver som kostade omkring 2000 människoliv. Fascisterna var nu den i särklass mest inflytelserika gruppen i Italien och tiden var kommen för det sista stora språnget. I början av oktober varnade Mussolini: ”Antingen ger regeringen oss makten eller så tar vi den genom att marschera mot Rom.” I strilande regn marscherade 25000 svartskjortor med Mussolini i spetsen in i den italienska huvudstaden några veckor senare. Armén kunde enkelt ha stoppat denna maktdemonstration men förhöll sig passiv, och den 29 oktober utsåg kungen, Viktor Emanuel III, Mussolini till ny regeringschef. Brutalt mord utlöste kris Mussolini tog in på det femstjärniga Grand Hotel och därifrån styrde han sitt land. Hustrun Rachele och barnen Edda, Vitorio och Bruno hade han lämnat kvar i Milano eftersom, som han sade till de journalister som stod i kö för att få intervjua honom, ingenting fick stå i vägen för makten. Hemligheten bakom politisk framgång var ”att låta sitt hjärta vara en öken”, förklarade han och aktade sig noga för att nämna sin judiska älskarinna, Margherita Sarfatti. Det första Mussolini gjorde var att satsa stort på att återskapa lugn och ordning och medan han slet dygnet runt för att etablera en stark stat strömmade nya medlemmar till partiet. Bara under perioden oktober 1922 till december 1923 ökade medlemstalet från 300000 till 783000. Sänkt företagsbeskattning och kortare arbetstid var några av de godbitar som Mussolini skämde bort sitt folk med. Och vid valet i april 1924 belönade italienarna honom genom att ge fascisterna en majoritet på cirka 65 procent av rösterna. Nu kunde Mussolini bilda en egen regering utan att behöva förhandla med andra. Men det tisslades och tasslades om valfusk. I ett tal till parlamentet anklagade socialistledaren Giacomo Matteotti några veckor efter valet Mussolini för fusk. Det skulle stå honom dyrt. Den 10 juni 1924 kidnappades han på öppen gata i Rom och ett par månader senare hittades hans lik i en skog. Situationen var farlig för Mussolini. Även om det inte fanns några konkreta bevis pekade allt på att det var han som låg bakom mordet. En tidning hävdade det i ganska oförtäckta ordalag. Tilliten till Mussolini minskade. Han var tvungen att agera innan andra tog initiativet och tvingade bort honom från regeringsmakten. Med sin vanliga pondus steg han den 3 januari upp i talarstolen i parlamentet och tog på sig skulden: ”Jag medger inför denna församling och det italienska folket att jag – jag allena – tar på mig det historiska, moraliska och politiska ansvaret för det inträffade.” Därefter lovade han att städa upp i de egna leden och i hela landet, och för att uppnå det målet skulle det nu införas diktatur under hans ledning, deklarerade han. Bilder av tidningen Il Popolo d'Italia https://www.google.se/search?q=mussolini+Il+Popolo+d%E2%80%99Italia&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ved=0ahUKEwjr6JDny_DVAhXEIJoKHQ8CDMwQsAQIQg&biw=1366&bih=635 https://sv.wikipedia.org/wiki/Il_Popolo_d%27Italia Il Popolo d'Italia (Italiens folk) var en tidning i Milano som Benito Mussolini grundade 15 november 1914 efter sitt utträde ur Avanti. 1922-1931 redigerades tidningen av Alessandro Mussolini. Som litteraturkritiker arbetade Margherita Sarfatti.[1] Tidningen fick till en början understöd från den franska staten och från industrin för att lobba för ett italienskt inträde på den allierade sidan i första världskriget. Efter fascismens framväxt blev tidningen Italienska fascistpartiets tidning. Sista numret kom ut 24 juli 1943. https://en.wikipedia.org/wiki/Il_Popolo_d%27Italia Il Popolo d'Italia ("The People of Italy"), was an Italian newspaper founded by Benito Mussolini in 1914, after his split from the Italian Socialist Party.[1] Il Popolo d'Italia ran from November 15, 1914 until July 24, 1943 and became the foundation for the Fascist movement in Italy after World War I. The paper, advocating militarism and irredentism, was subsidized by the French and industrialists on the pretext of influencing Italy to join the Entente Powers. The word “socialist” was displayed on the newspaper’s masthead until 1918 to attract followers to “his idea of a ‘revolutionary war.’”[2] This is also where Mussolini spread his ideas about how he wanted Italy to increase its birth rate. From 1936 to 1943 it was edited by Giorgio Pini. Among the co-founders were Manlio Morgagni, who became an ardent supporter of Fascism and the chairman of news agency Agenzia Stefani. https://www.britannica.com/topic/Il-Popolo-dItalia https://en.wikipedia.org/wiki/Benito_Mussolini Mussolini was born on 29 July 1883 Karl Marx -- 5 May 1818 – 14 March 1883 Benito Amilcare Andrea Mussolini föddes samma år som Karl Marx dog. Benitos far, smeden Alessandro Mussolini, var en hängiven anarkistisk socialist. Han namngav sonen efter tre av sina idoler, den mexikanske presidenten Benito Juárez och de två italienska anarkisterna Amilcare Cipriani och Andrea Costa. Costa var en av grundarna av det italienska socialistpartiet PSI, år 1892. Cipriani var år 1891 medgrundare till det kortlivade partiet Partito Socialista Anarchico Rivoluzionario som via ytterligare ett parti sögs upp i PSI. Men redan 1895 uteslöt PSI den anarkistiska grenen och blev mer ortodoxt socialistiskt. Det var i detta parti som Benito påbörjade sin politiska karriär. Här skall vi koncentrera oss på de viktigaste inslagen i fascismens ursprung och natur. Vi skall t.ex. belysa hur egalitär fascismen var i och med de korporativistiska idéerna. Detta är ett viktigt studium eftersom det som idag lärs ut inom de idéhistoriska universitetsinstitutionerna är att fascismen och nationalsocialismen var elitistiska ideologier. Det var de förvisso, i en viss bemärkelse, men de var dessutom utpräglad egalitära på normalt socialistiskt vis. * * * Sajten socialism.se sponsras av stiftelsen Contra, som ger ut tidskriften Contra. |
|